Scratching the surface

Idag var första gången jag på riktigt kände bitterhet över hur jag tidigare valt att leva mitt liv.
En nästintill skam över hur jag prioriterat.
Att jag gjort allt för att tillfredsställa en annan och helt tappat mig själv. Jag blir illamående av tanken på, efter all uppoffring och möda jag lagt ner, att jag fortfarande inte räckt till och blivit kallad obrydd och kall när jag i de mest tyngsta situationer varit tvungen att stänga av för att inte ätas upp inombords.
Har verkligen intalat mig att motgångar och hårda läxor kommit för att man ”lär sig” någonting av allt detta och det gör en starkare. Denna gång betvivlar jag att dessa elakheter och stick i ryggen gör mig till en starkare person. Inte än i alla fall.

Visst, jag är väldigt selektiv på mina nära. Av en anledning. Är noga att se till att de verkligen förstår och respekterar mig. Kan ställa mig och se tillbaka hur jag genom sten hållit dem om ryggen medan de gått den enkla vägen och ”sålt ut mig” med hjälp av nerklankande ord och fjantat för människor som inte förtjänat deras uppmärksamhet eller informationen och sedan tyckt det varit obehagligt när detta kommit till min vetskap och glidit ur situationen med dumma förklaringar på det ena och det andra.
Jag är dock alldeles för dålig att släppa de som kommit mig nära, trots att de inte har någon rätt att finnas kvar. När de väl är ute ur mitt liv är det som att en sten har lossnat från mitt bröst och jag känner hur jag sakta läker och går vidare. Och det absolut viktigaste, jag mår så bra av att de är borta.

Jag har lagt bort min ryggsäck och väljer att låta den stå tills den dagen jag inte känner mig lika besviken på hur den är fylld. Den dagen jag väljer att acceptera att jag låtit mig själv göra detta mot mig själv och jag kan se tillbaka utan självförakt.

Jag har idag underbara människor i mitt liv, genuint ärliga och helt enkelt fantastiska. Kanske därför jag verkligen märker skillnaden på hur det känns när det är lätt att ha nära som man inte behöver skydda sig och vara på vakt ifrån. Visst har lärt mig att sålla och ställa krav med mina erfarenheter i ryggsäcken men min besvikelse försvinner nog aldrig helt. Den besvikelsen som är tyngst är den på mig själv och det svider att jag äntligen kommit fram till det.

Annonser

Posted on 29 november, 2011, in Everyday, S O F F Y. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Min fina, du är alltid välkommen hem till mig för lite fika och stöd 🙂
    Kram fina vän!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: